Det var bland det värst jag har varit med om. Att se dej ligga där i sängen nästintill orörlig, det gjorde verkligen ont. Jag har aldrig varit med om att någon i min släckt eller familj varit så dålig som du är nu. Det gör ont att veta att det går så fort. Det gör ont att veta att det snart är slut, de värsta är att jag aldrig sagt att jag älskar dej när du va frisk och stod på benen. Det kändes till och med konstigt att säga det till dej idag nnär mamma och max hörde på. Varför är det så? Jag har bara en morfar, och det är du. Ingen kommer kunna ta din plats Bruno.
Du är stark och envis, precis som din dotter och min mor. Jag ser din styrka i henne, jag ser din finuliga blick i hennes när hon gjort något ''busigt''. äpplet faller inte långt från trädet brukar man saga.

När vi kom in i ditt rum låg du bara och andades, det va det ända tecknet på att du levde. Du vaknade inte ens när vi kom in och började prata med dej. När max la handen på ditt ben och sa hej morfar, öppnade du ögonen sakta, jag såg att du log och då kände jag tårarna bränna. Det kan ha varit sista gången jag såg dej, den 26 juli 2010. jag var tvungen att gå ut ur rummet, jag klara inte av att se dej så, jag vill att du sa bli frisk!

Cancern tar många liv, många blir drabbade av den och den är fruktansvärt farlig. Men att just du, min morfar, skulle drabbas. Det hade jag inte kunnat ana. Du är värd något mkt bättre, du ska sitta mitt i mot mej ved det här bordet och spela kort, som vi alltid gjorde när jag kom upp. inte ligga där i malung i det hemska vårdhemmet.

jag saknar dej morfar<3

varför har allt sitt slut?  kan det itne vara förevigt?